Kan ni känna som jag känner mig ibland? Att man aldrig räcker till vad man än gör? Jag hatar den känslan. Att behöva ljuga om att man är glad och att allt är bra, fast det inte är det. Att du vet att någon inte talar sanning, men orkar inte säga emot för du redan vet vad du kommer få för svar, eller kanske inte få något svar alls. Att inte få veta vad ens egna kompisar gör, känner eller hur dom egentligen mår. Det är något jag avskyr. Men om dom inte säger, så får dom ju räkna med att jag inte säger till dom. Så enkelt är det faktiskt.

Jag har gett upp. Jag har varit den som anpassat mig efter de andra. Att någon ska få bestämma över mig utan att jag märker det. Det är absurt. Aldrig i livet att det får vara så. Om inte en av mina bästa vänner hade frågat mig om det var så kanske det alltid skulle vara så. Att jag anpassade mig. Inte konstigt att jag aldirg känner mig okej när jag är med vissa personer.

Det här kanske inte blev det positivaste inlägget i denna blogg, men vad fan. Det är hemskt att det är såhär. Jag har verkligen tänkt efter på vad en av mina bästa vänner frågade mig. Det var helt sant. Till 100 %. Jag anpassar mig efter er. Det är sjukt. Det ska vill jag sluta med.. Men kanske inte duger då? Vem vet. Är det värt att prova.. Prova vara sig själv. Det värsta är.. Att dom säkert inte vet om det här, och aldrig kommer få göra det heller. För jag vet vilket svar jag kommer få om jag säger till. Det svaret får jag alltid och jag vill inte höra det en gång till.

Detta blev väldigt luddigt. Men min känsla är också luddig så det passar väl bra.